filosofiska utsvävningar eller framsteg på agilitybanan
Äntligen har vi tagit oss tillbaka till agilitybanan.... min vän Malin och hennes staffe Zombie ska tävla i sommar och vi följer med och tränar Beckan och jag. Den nya säsongen började bra och jag var så nöjd. VI tränar alltifrån enstaka hinder, mindre kombinationer och hela banor. Beckan tycker det är roligt och jag gillar det också. Det är fart o fläkt och en utmaning för oss båda. Hans favorit är såklart hopphinder och långhinder. Och han är verkligen duktig och SNABB. Egentligen är det bara gungbrädet som är lite läskigt, han har ju liksom inte tyngd för det. MEn det har gått framåt även där - med lite extra stöd (kan också kallas tvång) och jättegott godis. Och nu går han upp självmant. Jag är så nöjd! Men så har vi haft en lite svacka och Beckan har kommit in i en filosofisk period som även kan kallas nonchalans. Detta tar sig i uttryck genom att inte komma när jag ropar, och när han kommer så göra han det i godan ro. Efter två pass på agilitybanan med ivägkutande, filosofiska revisrundor på banan och total avsaknad av uppmärksamhet bestämde jag mig för att ta i med hårdhandskarna och åtgärda problemet. Och nu är det allså gjort. Jag är inte alls för forsta för hårt men jag ser det som en säkerhetsfostran i detta fallet. Hunden ska komma på inkallning. punkt slut. för allas säkerhet. så efter att ha nackat honom (tagit lite i nackskinnet) ett par gånger, verbal uppläxning och framför allt MYCKET BERÖM när han har kommit så är vi åter tillbaka med gott humör och goda resultat på banan. Och sist gick det SÅÅ bra! Här är lite bilder från banan samt på Zombie när hon var liten - tillsammans med Sune! Är det inte för sött!!
Kommentarer
Trackback
