the white carnation

På vinthund.net som är ett vinthundsforum inledes en diskussion om utställningar vilket fick mig att grubbla vidare och spinna iväg på annat håll. Jag valde att radera det och hålla mig till ämnet - och istället brodera ut här - i min egen oas!

Ämnet gällde tolkningar av utställningar och vad allt betyder och hur saker och ting fungerar. Jag har försökt lära mig - men inte hittat så mkt info där jag kunnat läsa på. Jag föredrar när jag känner till reglerna INNAN jag ger mig in i leken eller tävlingen. Det är liksom roligare då. Jag är ju inte ett utställningsfan av olika skäl - men det hade varit betydligt mer givande och kul om jag förstod allt!

På utställning befinner man sig på en plats där det kan vara otroligt mkt hundar men man hälsar inte på någon. Hur är det möjligt?! Nu överdriver jag lite. Men faktum är att du aldrig kommer vara på ett ställe där det på en och samma gång är så mkt hundar och där du inte har kontakt med speciellt många. För mig har utställningar inneburit socialträning för min hunds skull - och av intresse för egen del. Allt som handlar om hundar tycker jag är kul och jag suger åt mig som en svamp. Men jag har upptäckt att utställningar tyvärr inte verkar vara riktigt rätta stället. Människor har fullt upp med sitt - av förståeliga skäl. Första gången jag var på utställning var jag besviken efteråt - jag hade inte hälsat på en enda hund.... Jag hade pratat med en uppfödare som jag stämt träffa med eftersom jag var spekulant på hennes hundar och uppfödning och två hundar av hennes hälsade jag på. Men i övrigt - nada.

När jag i år inte skulle ställa ut på Växjö internationella tog jag med min hund - och ett skäl var faktiskt  - hur sjukt det än låter - för annars är det helt omöjligt att få kontakt med folk. Man är liksom bara en "såndär som inte har hund och inget vet" - man är helt ointressant. Och jag är ju inte spekulant - annars fungerar det säkert till hundra procent.  

Och det gäller även  när man är på brukshundsklubben och kommer med en liten IG - jaha vad gör man där verkar en del tycka. "Sätt på den lilla stackaren en tröja och ta hem honom" - man räknas inte riktigt när man har liten hund, samma problem när man är kort - man behandlas ofta som ett barn - så vi har dubbla problem - jag blev nyligen tillfrågad på tåget om jag och min hund gick på hundgymnasiet... jag är snart 30... Nu låter detta som ett problem för mig - men det är det inte - jag har blivit van vid både hur jag själv behandlas ibland och hur hundfolk ser på småhundar - det är mer än reflektion. Varför bedömer man folk efter storlek/längd? Det är för mig en gåta. Alla som träffat mig och pratat med mig - vet efter ett par minuter att jag inte är 18 precis. Jag kollade på Caesar Millan idag - och han sa något intressant - hundar bryr sig inte om det yttre - utan om den inre sinnestämningen (kom inte ihåg ordagrant). Han hjälpte bland annat en hund med tre ben och den eller flocken brydde sig inte om att han hade tre ben och han kutade på för fulla muggar. Det som var viktigt var stämningen i flocken, mellan hundarna, i varje individ. Mkt intressant.