I natt drömde jag att jag träffade en fd kollega. Han undrade hur det var med mig och sa att det måste ha varit tungt - efter alla år på den arbetsplatsen. Sen minns jag inte mer. Saken är den att detta inte har hänt. Jag arbetade i fem år på samma arbetsplats - och ingen av mina kollegor har frågat hur jag mår, vad jag gör osv när jag råkat på dom. Bara de få jag jobbade mycket nära med. Det känns så jäkla ruttet. En del hälsar inte ens. Det är som om dom har dåligt samvete, som om de inte vet hur de ska bete sig. De anar inte hur mycket det skulle betyda om de bara gav mig den lilla bekräftelsen att fråga hur det är med mig när vi råkas. Därför vad den drömmen ganska betydelsefull - för det är väl så nära man kan komma. Och drömmen var om en kollega som jag faktiskt tyckte bra om, en person som är kompetent och duktig och som varit min handledare för flera år sedan. Varför är människor så rädda för att fråga, för att bry sig? Jag kan vara så bitter på allt som hände för snart ett år sedan. även om jag mår bättre idag och faktiskt har kommit vidare och är mer hoppfull idag. Så stör det mig att jag blev behandlad som luft. Att ingen kom och förklarade för mig hur de tänkte, varför jag inte fick jobba kvar (jag hade ju inte misskött mig)... varför talade ingen chef om att de hade en viss stragegi och det nu blev som det blev. Jag fick inget formellt samtal, bara en ursäkt en vecka innan jag slutade från en mellanchef som gärna ville veta mer om hur jag kände mig men sen aldrig hörde av sig mer, fast jag erbjöd mig att berätta. Och tyvärr är jag inte den enda som blivit behandlad såhär - och inte den sista heller. Jag fick ingen hjälp av det fackliga ombudet, jag fick själv anmäla mig till trygghetsrådet för att sedan veta att jag arbetat 10 dagar för lite för att få deras hjälp. Jag skulle vänt mig till facket direkt... jag har lärt mig det idag. Jag hoppas jag kan bära med mig de här erfarenheterna till kommande jobb, att inte acceptera att bli behandlad som jag blev. Jag önskar jag hade sagt det till dom - att alla mina drömmar krossades där, all min lust och motivation och det kändes som mina kunskaper sinade i takt med att jag inte fick använda dom, som tur är fick jag lära mig annat och jag vet att mina studenter varit nöjda. jag saknar mina studenter ibland. De gjorde det värt att jobba vidare, kämpa på - att ge det lilla extra. Och jag var stolt när de lyckades, utvecklades. Men mina egna drömmar gick i kras, och jag vet inte vad jag vågar drömma om - eller hoppas på längre - vad gäller min tänka karriär som forskare. Vad jag lärt mig är att jag vill skriva, uttrycka mig, undersöka, teoretisera, analysera, utreda. Det är kanske därför jag är här - för att jag saknar att skriva. Efter alla år som jag har läst vad andra skrivit är jag helt uppdämd av alla ord som vill komma ut. Tänk att några få personer eller till och med EN person ska kunna bestämma över dina möjligheter så mycket. Tänk att EN person ska kunna sätta käppar i hjulet för din lust, motivation och vilja. Men jag ska inte ge upp - hoppet är det sista som dör ut och jag ska inte sluta hoppas.